Det har varit tyst här ett tag nu och jag har nog lite glömt bort att jag har detta andningsutrymme. Men nu ska det brytas igen.
Jag läste ett väldigt känslosamt inlägg häromdagen skrivet av Jonathan Lundberg. Jag ramlade över det på facebook och blev tagen. Nästintill allt han skriver stämmer in på mig med. Det enda är att jag inte övar fraser osv framför spegeln. Jag har inte kunnat sätta ord på det för de få som jag pratat med det om, men nu har någon skrivit det åt mig.
Jag mår inte bra, och jag vet inte varför. Jag borde må bra. Och jag kan inte berätta för någon om det, för alla förväntar sig att jag ska må bra och vara glad.
Ju mer jag känner att alla förväntar sig att jag ska vara glad och ju mer jag känner att jag inte kan vara det, desto värre blir allting.
https://skriftsomgift.wordpress.com/2015/07/21/i-vintras-hade-jag-det-ganska-bra/
Det hade väl egentligen byggts upp under många år. Jag har känt att jag inte räcker till, att jag inte duger som jag är. Varje gång jag träffade någon så kändes det som om jag spelade ett skådespel. Att jag visade upp en fasad för hur jag ville att andra skulle se mig – bakom fasaden stod en livrädd liten kille med tårar i ögonen. Så kände jag mig
Jag tycker det är starkt att han vågar ta upp ämnet och att det gillats och delats på facebook. Jag tror att många kan känna igen sig även om man själv känner och tror att man är ensammast i världen.
Jag vill prata om det men jag känner att jag är en besvikelse och börda som känner detta. Jag gillar inte heller att visa mig sårbar inför andra och vill inte ha deras medlidande och tröstande då jag egentligen inte anser att jag behöver det. Jag vill bara att de närmsta ska förstå hur jag mår och kanske kan hjälpa till att ta mig ur. Det är en väldigt svår situation och känslomönster som man inte bryter i första taget. Jag vet ärligt talat inte hur man kommer ur det. Om det ens går. Jag har försökt med terapi utan resultat och efter några år nu med dessa känslor så har jag försökt acceptera dem.
Det ligger hela tiden en oro i kroppen och gror. Rätt som det är kommer ångestatackerna och då är det ganska lätt att dra sig undnan och isolera sig.
Men nu är detta mitt första babysteg i kanske rätt riktning.
(dock med vetskapen om att inte många kommer läsa detta)
