Tears are falling

Fan vad jag är blödig ibland. Det som är mest störande är att jag inte alltid kan kontrollera det. Ibland förvånar jag mig själv som till exempel häromdagen då det bara brast till Americas got talent. Till mitt försvar var det ett väldigt gripande framträdande och även de i juryn grät. Har även funnits en del reklamer som fått mina ögon att fyllas. Gråter inte bara för att det är sorgligt utan det kan även vara för att det är så lyckligt eller bara kännslosamt.
Det är för övrigt jävligt skönt att gråta ibland. Och tror inte jag tar i om jag fäller några tårar per dag.
Pratade med en kär vän som nyss förlorat sin morfar och hade begravning idag. Känner med honom och kunde inte hjälpa att själv bli lite tårögd när vi pratade. Det fick mig att tänka på min farfar som gick bort 2008. Var en väldigt känslosam dag. Vid ett sådant tillfälle, när man väl har börjat så går det inte att sluta.
Saknar honom ibland. Kan mest ångra att jag inte lärde känna honom bättre. Känns som att han hade fler historier att berätta. Han jobbade bland annat vid järnvägen som gick genom norra sverige som tyskarna använde under andra världskriget. Han såg till att de inte gick av tågen. Sedan var tydligen både farmor och farfar hejare på att dansa. De brukade gå till Rondo och andra dansställen och när de dansade så stannade alla upp för att titta på dem. Han var dock inte så lätt att få att prata, men hade varit intressant att få veta lite mer om honom. Det är synd att man inte tänker på det när man är yngre. Försöker nu prata mer med farmor och lära känna henne lite bättre. Hon är en riktig kruttant och trots alla skador och så, så tar hon sig ändå ut på stan och gör ärenden varje dag. Man borde ta vara på tillfällena mer än vad man gör. Man vet aldrig när tiden tar slut. 

R.I.P