Lost in Translation

Vi klarade inventeringen precis och en efterlängtad lön föll in igår och det firades med lunch ute och after work med ett grymt gäng. Åt god mat på Viktoria och hade en väldigt trevlig kväll. Blev väldigt många skratt och finns en hel del roliga och konstiga bilder på kameran.
Kvällen slutade dock inte riktigt lika roligt. Småsprang lite för att inte missa bussen och hann precis. Var väl lite anfådd och jag kunde inte andas normalt. Känndes som att någon tryckte ihop lungorna och fick en jätteläskig känsla. Blev riktigt rädd och var tvungen att knäppa upp bh'n för att lätta lite på trycket. Fick sitta och ta djupa andetag och försöka öppna upp bröstkorgen. Det satt i hela bussresan och släppte inte förrän halvägs upp på gatan. Var nog den friska luften som gjorde det men inget jag vill uppleva igen.
Fick mig att fundera på vad som skulle hända om jag kollapsade, vilka skulle påverkas, hur skulle bussen reagrea, vilka skulle bry sig, skulle jag bli saknad? Har funderat en del på döden och det skrämmer mig inte så mycket. Ett liv är inte så betydelsefullt. Kan känna mig meningslös och ensam. Men så träffar jag någon av mina underbara vänner så känns det lite bättre igen.

Det här med vänner, hur lyckas man tappa så många på vägen? Vad har man gjort för fel och vart tog tillhörigheten vägen? Funderar alldeles förmycket kanske. Ska försöka sluta grubbla och gnata.

Förvirrad
Tafatt
Rädd
Helt enkelt Lost in translation