Prioriteringar

Det var ett bra tag sedan det hände något här nu. Tappade lite lusten till allt men ska nu göra ett nytt försök. Men varnar för negativitet. Hade ett trevligt firande av min födelsedag i helgen. Det blev en lyckad kväll fast vi bara blev fyra och tros att jag fick höra att jag såg ut som 22. Men det är kanske positivt.
Kände mig lite bortprioriterad när svaren på inbjudan kom en vecka efter utskicken, sista dagen för att osa  och då jag i princip skickade en påminnelse. Plus att flera inte vågade komma då de bara träffat de andra någon gång och ingen de känner bra kunde. Kom igen var lite sociala människor! 

Robin William tog självmord för någon månad sedan pga depression och ev av att han fått parkingsson. En stor förlust enligt min mening. Jag kan dock förstå beslutet även om många andra inte kan acceptera självmord. Jag är såklart inte för det och det behövs mer resurser till hjälp för att kunna förebygga. Men jag förstår tankegångarna och känslan hos den som överväger det. Tanken har slagit mig också. Man känner sig otillräcklig, meningslös, utan syfte, ensam och med väldigt höga krav på vad man ska uppnå som person. En bra karriär spelar knappt någon roll om det runt omkring inte fungerar. Nedan är ett citat från filmen World's greatest dad, "The worst thing in life is to end up with people who makes you feel all alone". Det sätter bra ord på min känsla. Är jag en dålig vän? Jag försöker alltid ställa upp, haka på om det händer något, vara mån om andra, lyssna och finnas till hands. Men känns som jag har väldigt få som finns där för mig. Jag har bara en som jag vet finns där till 100%. Kanske borde stänga av allt som heter sociala medier i typ en månad och se om det händer något.

Farmor blir bara sämre och sämre, hon hör knappt, ser knappt, kan knappt inte äta, minnet börjar vackla och balansen försämras. Ändå tar hon sig ner från lägenheten på andra våningen utan hiss och går några varv runt huset nästan varje dag. Men hon har blivit mer negativ och jag förstår henne att det inte är roligt längre. Man vet inte hur länge hon orkar hålla i och det tar emot att erkänna att hon kanske snart inte kommer vara med oss längre. 
Morfar har också blivit värre och det kändes bra att träffa honom i somras. Kan inte minnas när jag senast träffade honom, säkert minst 10år sedan. Han var inte som jag minns honom på ett mer positivt sätt så det känns lite lättare i hjärtat.