Att inte må bra

Det har varit tyst här ett tag nu och jag har nog lite glömt bort att jag har detta andningsutrymme. Men nu ska det brytas igen. 
Jag läste ett väldigt känslosamt inlägg häromdagen skrivet av Jonathan Lundberg. Jag ramlade över det på facebook och blev tagen. Nästintill allt han skriver stämmer in på mig med. Det enda är att jag inte övar fraser osv framför spegeln. Jag har inte kunnat sätta ord på det för de få som jag pratat med det om, men nu har någon skrivit det åt mig. 

Jag mår inte bra, och jag vet inte varför. Jag borde må bra. Och jag kan inte berätta för någon om det, för alla förväntar sig att jag ska må bra och vara glad.
Ju mer jag känner att alla förväntar sig att jag ska vara glad och ju mer jag känner att jag inte kan vara det, desto värre blir allting.
https://skriftsomgift.wordpress.com/2015/07/21/i-vintras-hade-jag-det-ganska-bra/
Det hade väl egentligen byggts upp under många år. Jag har känt att jag inte räcker till, att jag inte duger som jag är. Varje gång jag träffade någon så kändes det som om jag spelade ett skådespel. Att jag visade upp en fasad för hur jag ville att andra skulle se mig – bakom fasaden stod en livrädd liten kille med tårar i ögonen. Så kände jag mig

Jag tycker det är starkt att han vågar ta upp ämnet och att det gillats och delats på facebook. Jag tror att många kan känna igen sig även om man själv känner och tror att man är ensammast i världen. 
Jag vill prata om det men jag känner att jag är en besvikelse och börda som känner detta. Jag gillar inte heller att visa mig sårbar inför andra och vill inte ha deras medlidande och tröstande då jag egentligen inte anser att jag behöver det. Jag vill bara att de närmsta ska förstå hur jag mår och kanske kan hjälpa till att ta mig ur. Det är en väldigt svår situation och känslomönster som man inte bryter i första taget. Jag vet ärligt talat inte hur man kommer ur det. Om det ens går. Jag har försökt med terapi utan resultat och efter några år nu med dessa känslor så har jag försökt acceptera dem. 
Det ligger hela tiden en oro i kroppen och gror. Rätt som det är kommer ångestatackerna och då är det ganska lätt att dra sig undnan och isolera sig. 
Men nu är detta mitt första babysteg i kanske rätt riktning.
(dock med vetskapen om att inte många kommer läsa detta)

Som ett kugghjul

Man vaknar, äter frukost, tar ner nysläppta serieavsnitt, åker till jobbet, åker hem, äter mat, tittar på serier och film, går och lägger sig. Så känns det som att varje dag rullar på med undantag för danstäning, matshopping och simning. Känns som allt kretsar kring jobbet då det är det största i mitt liv just nu. Jag kan inte koppla bort tankarna, har svårt att sova, jag drömmer om det och ångest finns i kroppen hela tiden om hur mycket jag hela tiden har att göra. Serier, filmer och böcker är min enda flykt och ibland blir det kanske för mycket soffliggande.

Det har varit många känslor i kroppen det senaste. Jobbet, eller personalen driver mig till vansinne och på grund av dem känns det som att jag är påväg in i väggen. Jag orkar knappt längre om det inte blir någon förändring. Men det är inte lätt asså att utveckla och få fungerande personal. När man efter ett års jobb forfarande inte klarar av att utföra uppgifter på utsatt tid då känns det som att inte allting stämmer. Men hur går man vidare då det inte känns som någonting hjälper? Det hjälper inte att  mycket runt omkring inte fungerar och mycket kommer sista minuten, att det helt plötsligt blir tidsbrist och ingenting blir gjort om inte jag gör det typ.
Men vi hade en kul konferens med superhjältar och grymma kollegor. Vi fyra är ett dreamteam och är så glad att ha erat stöd. Ser fram emot att jobba ihop, fler aw och påhitt tillsammans.

Asså det här med nätdejting. Var är alla normala människor?!! Jag har testat i princip alla som finns och några därtill, allt mellan zoosk till mazily och det är i princip samma människor överallt. Jag är förhållandevis öppen och tar första initiativet och många konversationer som inte leder någonvart och som bara gett en som inte dök upp. Man gör ett försök, ger upp, gör ett nytt försök, ger upp och så håller det på då det i dagens läge känns som ett av få sätt att träffa någon på. Ändå fortsätter man utan att komma någon vart.

Prioriteringar

Det var ett bra tag sedan det hände något här nu. Tappade lite lusten till allt men ska nu göra ett nytt försök. Men varnar för negativitet. Hade ett trevligt firande av min födelsedag i helgen. Det blev en lyckad kväll fast vi bara blev fyra och tros att jag fick höra att jag såg ut som 22. Men det är kanske positivt.
Kände mig lite bortprioriterad när svaren på inbjudan kom en vecka efter utskicken, sista dagen för att osa  och då jag i princip skickade en påminnelse. Plus att flera inte vågade komma då de bara träffat de andra någon gång och ingen de känner bra kunde. Kom igen var lite sociala människor! 

Robin William tog självmord för någon månad sedan pga depression och ev av att han fått parkingsson. En stor förlust enligt min mening. Jag kan dock förstå beslutet även om många andra inte kan acceptera självmord. Jag är såklart inte för det och det behövs mer resurser till hjälp för att kunna förebygga. Men jag förstår tankegångarna och känslan hos den som överväger det. Tanken har slagit mig också. Man känner sig otillräcklig, meningslös, utan syfte, ensam och med väldigt höga krav på vad man ska uppnå som person. En bra karriär spelar knappt någon roll om det runt omkring inte fungerar. Nedan är ett citat från filmen World's greatest dad, "The worst thing in life is to end up with people who makes you feel all alone". Det sätter bra ord på min känsla. Är jag en dålig vän? Jag försöker alltid ställa upp, haka på om det händer något, vara mån om andra, lyssna och finnas till hands. Men känns som jag har väldigt få som finns där för mig. Jag har bara en som jag vet finns där till 100%. Kanske borde stänga av allt som heter sociala medier i typ en månad och se om det händer något.

Farmor blir bara sämre och sämre, hon hör knappt, ser knappt, kan knappt inte äta, minnet börjar vackla och balansen försämras. Ändå tar hon sig ner från lägenheten på andra våningen utan hiss och går några varv runt huset nästan varje dag. Men hon har blivit mer negativ och jag förstår henne att det inte är roligt längre. Man vet inte hur länge hon orkar hålla i och det tar emot att erkänna att hon kanske snart inte kommer vara med oss längre. 
Morfar har också blivit värre och det kändes bra att träffa honom i somras. Kan inte minnas när jag senast träffade honom, säkert minst 10år sedan. Han var inte som jag minns honom på ett mer positivt sätt så det känns lite lättare i hjärtat. 

Frustration

Hej!
Här kommer ett litet annorlunda inlägg. 
Det har nu gått ett och ett halvt ÅR sedan jag fick ligga eller ens kyssa någon. Det är lite sjukt i sig och jag förstår inte hur det kan ha gått så fort, eller så långt. Och nej det var inte med mening. När året var passerat så var det ändå okej, det var hanterbart. Där någonstans började saknaden av en puss, kram eller kyss växa fram allt starkare. Jag gick ut något oftare men hittade ingen kandidat. 
Nu har det alltså gått ca 18 månader och jag har nog aldrig varit såhär kåt. Det är riktigt illa när man ser någon snygging på stan eller på vagnen och det pirrar till där nere från ingenstans. Eller när man är på kalas och träffar ens kusiners kusiner som man inte sett på typ 10år och det visar sig att de är riktiga muskelknuttar och man inte riktigt vet vart kroppen ska ta vägen och hjärnan bara skriker NEJ sluta tänka sexuella tankar om dina kusiners kusiner!
För å inte tala om alla drömmar, som innehåller allt mer otippade människor, där man vaknar alldeles våt. Fruktansvärt frustrerande. Hur överlever nunnor egentligen?

Ligg med mig någon! Eller för guds skull ge mig en kyss!

Nu kommer vi åter till problemet med vart i hela friden ska man träffa någon?
Tyvärr går man inte ut så ofta längre.... och där tog det slut. Jag har testat varenda dejtingsajt typ utan lycka. Det är bara massa äckel eller totalt hopplösa fall. En liten standard måste man ju få ha. Så hur ska man då gå tillväga för att träffa nytt folk? Det är verkligen inte lätt i dagens samhälle.

Det hjälper ju inte heller när man har vänner som knappt hör av sig. Varför är de inte mer som jag? Jag känner mig otroligt neede och klängande som alltid hör av mig och fiskar efter umgänge. Vilket jag dock inte gjort de senaste två månaderna och det har resulterat i ensamma kvällar eller umgänge med mor och far. 
Jag är 25år, i mina bästa år, singel, spenderar min lediga tid med mina föräldrar och jag har ingen man att ligga med. Jag kan inte känna mig mer patetisk.

Livet går såklart inte ut på att bli någons fru men jag tror det går ut på att bli älskad, sedd och att ha någon att dela livet med.
Jag är nog lite förstörd och en alltför stor romantiker som vill ha hela sagan. Ska det vara så mycket att begära?
Jag vill träffa min prins charming nu! Do you want to build a snowman?

Ner i mörkret

Efter en trög dag på jobbet bar det av till mataffären och jag kom hem med en hel del tröstmat. Vet inte exakt varför jag tröstäter. Jag har gått som i koma och har svårt att känna glädje. Det blev ben & jerrys, popcorn, natchos med smält ost, lakrits, pepparkakor och fudge. Men det räcker inte, det känns som att någonting saknas. Just nu har jag svårt att komma ur mörkret och hitta mitt lyckliga tillstånd. Det hjälpte ju inte heller med att december började med att min psykolog säger att hon inte vet hur hon ska hjälpa mig. Samma dag får jag även reda på att cellförändringarna i underlivet blivit värre så nu går jag och väntar på besked om jag måste opereras typ. Jag är helt inställd på att det är cancer, tänker att det är lika bra att förbereda sig för det värsta. Mormors mamma hade cancer i livmodern och mormor hade det i magsäcken så det finns ju i generna. Även om det såklart inte måste betyda att jag har det, men det finns en större chans.

Det hjälper ju inte heller att detta väder inte ens blir till en vinter med lite vit snö. Det är konstant grått eller mörkt, regn och storm och runt 10grader. Var gömmer du dig solen? Jag behöver dig, jag behöver ljus. 
Det är jävligt svårt att tänka positivt just nu. Det negativa överröser det positiva och begraver det djupt där nere.   

A new year has begun

Och så var ännu ett år över. 2013 har gått otroligt fort, lite läskigt fort faktiskt. Jag gillar egentligen inte att titta tillbaka i tiden då det oftast medför en massa ångest. Men det jag har åstakommit och är stolt och glad över är att jag tog examen som butikschef och att jag lyckades få ett fast jobb som det. Det var även en fantastiskt rolig möhippa och bröllop med Sandra och Anton och jag och pappa byggde nog det bästa pepparkaksbygget hittills. 
I övrigt hade det kunnat varit bättre. Jag ser fram emot ett bättre 2014 och jag tog det första steget genom att fira in det med nya människor. 

Jag vill åka skidor
Jag vill resa till solen och New York
Jag vill ha någon att göra detta med
Jag vill gärna hitta kärlek

Nej då, inga förväntaningar alls...

Kan du måla allt med färger i en vind

Ge mig energi! Jag vet inte vart min energi tagit vägen. I tankarna har jag mycket energi, den ska bara komma ut i kroppen. Jag har massa idéer som jag ska införliva på jobbet, i MIN butik. Så himla kul att kunna säga det. Det är först nu som det sjunkigt in och jag verkligen har fattat att jag nu är butikschef. Jag har flera tankar om vad jag ska sy och skapa. Dansen har äntligen dragit igång och jag försöker peppa mig själv men det kommer inte ända ut. Ge mig positivitet och styrka!

Jag har en ny utmaning som har visat sig vara svårare än jag trodde. Att möta tre främlingars blickar på stan och le borde ju inte vara så svårt. Men tydligen. Jag får ett tryck över bröstet och en känsla av lätt panikångest. Ett tecken på att jag inte är som jag ska. Varför ska det sociala vara så svårt för?
Jag har dock fått reda på att jag inte är deprimerad, jag har bara ångest. Vilket väl är bra i sig och förhoppningsvis mer lätthanterligt. 

En tankeställare: Det finns så många som söker jobb, men när det väl gäller så är det ingen som kan.
Så imorgon jobbar jag hela dagen själv. Ibland är det inte lika kul att vara chef.

Jag måste försöka använda mig mer av 70/30 principen och bara lägga min energi på de 70% som jag kan påverka och inte de övriga 30%. Att försöka acceptera läger, tänka positivt och ta tag i nästa sak istället. Vilker är lättare sagt än gjort.

Här var en liten sinnesuppdatering och jag ska nu bli bättre på att uppdatera är igen!